Detta är ett ämne jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag tycker om. Tror jag en på kärlek? Jo, det gör jag väl. Kärlek mellan vänner och familj. Men den där tvåsamhetskärleken. Finns den?

Ju mer jag tänker på det desto mer känns det som något Hollywood hittat på för att kunna sälja romantiska komedier. Och vi är sedan födseln så fullproppade av det att vi knappt ens ifrågasäter det. Många blir rent av provocerade om man skulle påstå att det inte finns. De vill så gärna tro på det. Det hade varit så göttigt om man kunde vara helt säker på att man hittat den rätta, för det är ju vad man förväntas göra. Man ska träffa någon som man blir kär i och sen ska man vara kär resten av livet och flytta ihop och skaffa barn och hela paketet.

Det kanske tar ett tag innan man hitar denna "rätta", men när man gör det så märker man det, för då, då är det äkta kärlek!

Jag tycker det är synd att det är så här. Jag vet alltför många som på grund av drömmen om den äkta kärleken inte vågat chansa. "Jo, jag gillar ju honom, men jag är inte KÄR".

Jag är rätt säker på vad jag själv känner. Med Jocke alltså. Jag känner kärlek till honom, massor. Jag älskar honom. Men det gör jag till min familj med. Och massa andra vänner.

Jag är dock attrarad av Jocke på ett sätt jag inte är med mina andra vänner/familj. Fast attraktion känner jag till andra mäniskor med, inte bara Jocke. Men dem vill jag inte spendera mitt liv med.

Nu blev det lite flummigt här och jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Kär var det ja. Jag vet it vad det där "kär" är. Jag kan inte sätta fingret på det, inte beskriva det. Därför tvivlar jag på att det finns. Jag ser inte skillnaden mellan det och annan sorts kärlek. Jag är med Jocke för att jag tycker om honom och tycker om att vara med honom. Han är trygg. Jag känner mig säker med honom. Han stöttar mig, jag mår bra av honom. Bara positiva saker kommer ut av vår relation. Inga krav. Massor av kommunikation. Visst missförstår vi varandra ibland, men vi är båda överens om att kommunikationen är det viktig då. I alla fall en bra sak Hollywood lärt oss ;)

Det finns så mycket mer jag hade kunnat glida in på här, men jag sparar det till de kommande ämnena. Min poäng är alltså lite "kärlek som kärlek", det är ingen skillnad direkt på själva känslan. Skilladen ligger istället på omständghterna och resten av relationen i sig.

Ser fram emot att läsa alla andra texter, det är så intressant för folk har så brett skilda åsikter i detta ämne! ;)